Onsdag den 8 februari 2012

På morgonen vid 9 tiden fick jag vad vi trodde var en teckenblödning och i samband med det började jag få värkar. Hade värkar till och från hela dagen och på kvällen släppte också slemproppen. Efter det kom värkarna något tätare och vid 23.30 ringde jag förlossningen och fick tillåtelse att komma in för en koll. Då kom värkarna oftast med 5-7 minuters mellanrum, men ibland var det bara 3 minuter emellan. Eftersom man i regel bör åka in något tidigare som omföderska och jag hade haft värkar sedan morgonen visste vi varken ut eller in så det kändes tryggast att få det kollat även om vi skulle bli tvungna att åka hem igen.

Väl inne gjordes en ctg kurva som mycket riktigt visade på värkar. 3-4 stycken/10 minuter större delen av tiden men så kom det då och då ett uppehåll på närmare 10 minuter utan en enda värk. Det visade sig att livmodertappen var långt bakåtliggande ännu men medelmjuk och jag var öppen en ynka cm. Vi blev erbjudna att stanna på patienthotellet och komma tillbaka dagen efter för en ny kontroll och det ville vi gärna. Jag fick med mig värktabletter, en sömntablett och en tablett bricanyl för att livmodern skulle slappna av och jag skulle få sova.

Torsdag 9 februari 2012

Jag gick och la mig kl. 03.10, natten mellan onsdag och torsdag, och fram till kl. 06.00 ungefär  vaknade jag hela tiden av riktigt onda värkar, men vid kl. 06.30 blev de lite lindrigare och jag sov rätt bra fram till kl. 08.00. Under morgonen kom det några värkar medan vi väntade på kontrollen på förlossningen men vid kl. 10.30 slutade de helt att komma.

Väl på förlossningen igen gjordes en ny ctg kurva och mycket riktigt, inte en enda värk registrerades på 30 minuter. Jag hade heller inte öppnat mig något mer och livmodertappen var oförändrad. Får veta att jag befinner mig i en lång latensfas som kan ta upp emot en vecka, men under hela kommande vecka känner jag ingenting.

Tisdag 14 februari 2012

Kontroll på specialist mödravården. Ctg kurva som visar en liten sammandragning men annars ingenting på 45 minuter. Dock fortsatt högt blodtryck. Ultraljudsundersökning görs och allt ser bra ut. Läkaren undersöker om jag är mogen vilket jag inte är. Livmodertappen är fortfarande väldigt långt bak, men den är mjuk. Helt sluten enligt denna läkare. Barnet ligger dock väldigt långt ner med huvudet vilket jag också har känt den senaste veckan.

Onsdag 15 februari 2012

Natten mellan tisdag och onsdag vaknar jag ungefär kl. 04.00 av en relativt kraftig värk. Lägger mig och tänker att det blir ingenting av det här, har hoppats så många gånger den senaste veckan, men alltid vaknat till lugnet självt igen. Den här natten fortsätter jag dock att vakna med jämna mellanrum av att jag har värkar. Vågar ändå inte hoppas på något så jag berättar ingenting för maken och han åker iväg till jobbet tidigt på morgonen.

Kl. 06.00 börjar det vara ganska jobbigt att ligga och vakna av att ha ont om och om igen så jag bestämmer mig för att kliva upp och tror bestämt att alltihopa kommer försvinna i och med detta, men det gör det inte. Jag fortsätter att ha värkar och berättar för maken som då hunnit fram till jobbet.  Kl. 06.30 har jag fyra värkar på 25 minuter. Vi börjar båda två att hoppas att det kanske ändå kan vara på riktigt den här gången.

Kl. 08.30 skjutsar jag dottern till skolan och hinner på den tiden ha 3 värkar på 9 minuter. Börjar klocka dem kl. 09.04 och då kommer de med mellan 2½-3½ minuter emellan. Omkring klockan 09.30 ringer jag förlossningen och berättar hur det ligger till. Att vi varit in en vecka tidigare och att det nu startat igen men att jag inte vet hur jag ska avgöra om det är på riktigt eller inte i och med att det känns på samma sätt som sist, bara att det kommer väldigt mycket tätare. Hon jag pratar med tycker att vi kan avvakta ett tag till och menar på att värkarna inte är tillräckligt regelbundna ännu. Hon frågar om det känns bra och jag säger att det gör det, jag vågar ju ändå inte hoppas att det är på riktigt, så vi bestämmer att vi ringer igen om värkarna börjar kännas jobbigare eller blir mer regelbundna. Vi är välkomna in på en kontroll när vi vill, det är bara att ringa.

Det tar inte lång stund innan värkarna kommer allt tätare och blir mer och mer intensiva. Jag ringer hem maken från jobbet när klockan har blivit 10.00. Klockan 10.40 tar jag två alvedon på inrådan av förlossningen, men dessa gör ingen skillnad. Maken är hemma ganska precis kl. 11.00 och då är det mindre än 2 minuter mellan värkarna. Klockan 11.20 ringer jag förlossningen igen och jag behöver inte säga just någonting innan hon säger att hon tycker att det är dags att vi kommer in. Så vi gör oss klara, packar in i bilen och åker hemifrån kl.  11.30.

Vi kommer in på förlossningen vid kl. 12.15 ungefär och barnmorskan som tar emot oss skämtar om att jag borde veta om det är på riktigt när det är andra barnet och visst kan man ju tycka det, säger jag.

Vi får komma in på ett undersökningsrum efter att jag varit och kissat. Där får jag ligga med ctg kurva i 30 minuter. Under hela den tiden kommer värkarna med bara 1 minut emellan och är riktigt jobbiga. Eftersom hjärtljuden är lite väl höga vill barnmorskan att jag ska prova att lägga mig på sida, men då sjunker de direkt från 170 ner till 90. Tillbaka på rygg och då ökar igen.

Kl. 12.48 undersöks jag och är då öppen 5 cm och vi får komma in på ett förlossningsrum. Sedan går allting väldigt fort. Jag ser att hon som visar oss in i rummet och som sätter på mig ctg:n igen är något stressad och jag tänker att det inte är bra att hon visar det så tydligt, men jag blir ändå inte stressad själv utan tänker mest att jag är ju ändå på förlossningen och de vet vad de gör. Jag kollas direkt vi kommit in på rummet och är då öppen 6 cm. Under den här tiden är hjärtljuden återigen höga.

Kl. 13.00 tar barnmorksan hål på hinnorna och man upptäcker att det inte finns något fostervatten alls kvar i magen. Det sätts en skalpelektrod på bebisens huvud och de tar min temperatur som ligger på 37,9 och jag får också två värktabletter. Först vill de avvakta lite för att de inte är säkra på att jag får dricka något och jag tänker direkt att nu överväger de snitt, men jag får strax därefter ta dem.

Kl. 13.25 undersöks jag igen och är då öppen 7cm och börjar med lustgas. Precis som under min första förlossning tycker jag egentligen inte att den gör någon skillnad, men det gör så enormt ont hela tiden att det känns livsnödvändigt att ha något att fokusera på när värkarna kommer. Samtidigt tänker jag på allt jag läst om förlossningar, om andning och positiva tankar och jag upprepar för mig själv om och om igen att det kommer att gå bra, allt är som det ska, min kropp är gjord för det här. Om och om igen. Jag får mycket beröm för min andning genom hela förlossningen och jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle ha känts om jag inte hade läst och provat på detta med andning innan.

Kl. 13.45 känner jag att bebisen trycker på enormt, från ingenstans och jag lyckas på något sätt förmedla mitt i en värk, med lustgasmasken över ansiktet att Björn måste plinga på personal och direkt kommer tre stycken in på rummet och strax därefter en fjärde. Hjärtljuden är fortfarande höga och de är oroliga för bebisen och har mig därför till att snurra och vrida på mig mest hela tiden. Hur otymplig jag än är och hur vansinnigt ont det än gör att vända på sig när värkarna kommer i princip oavbrutet så gör jag det, det är ju för bebisens skull. Mitt i detta kommer förlossningsläkaren in och tar ett blodprov på bebisen. Detta samtidigt som jag har krystvärkar! Jag får alltså inte göra det som känns naturligt, dvs. trycka på, utan får andas mig igenom dem samtidigt som de för in diverse ”saker” där nere. Otroligt smärtsamt!

Kl. 13.50 får jag börja krysta men så snart jag börjar trycka på sjunker hjärtljuden drastiskt och det lägsta som maken registrerar är 59. Det kommer nu in ytterligare fler personal och som mest uppfattar jag att det är 8 personer i rummet förutom jag och maken. Hjärtljuden stiger aldrig igen utan fortsätter att vara riktigt låga. Personalen peppar mig att krysta så mycket jag bara kan och jag tar verkligen i allt jag orkar. De får till och med säga åt mig att hämta andan emellanåt. Barnmorskan som förlöser mig gör ett klipp för att bebisen måste ut så snabbt som möjligt och förlossningsläkaren förbereder för att sätta sugklocka. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att de började prata sugklocka så snart, det brukar ju inte vara fören efter två timmar med krystvärkar som det ska vara aktuellt. I efterhand har maken berättat att barnmorskan som förlöser mig sa till de andra innan sista krystvärken att ”nästa värk måste bebisen ut!”. Detta uppfattar aldrig jag, jag förstår inte riktigt att något är fel. Att det inte är helt som det ska uppfattar jag, men aldrig så pass att jag blir orolig. Sista krystvärken kommer men bebisen kommer inte ut helt, men tillräckligt för att de ska kunna ta tag i henne och dra ut henne den sista biten.

Kl. 13.56 Bebisen föds. Hon läggs upp på min mage, helt livlös. Hon rör sig inte, hon låter inte. Barnmorskan klipper navelsträngen direkt och de säger att pappa ska följa med. Då tittar jag mig omkring och ser att maken numera står en bit bort tillsammans med en personal. Han ser lite chockad ut och jag ser att han inte uppfattar att han ska följa med så jag ropar åt honom att ”Björn, du ska följa med!!” och sen rusar de iväg med henne. Kvar ligger jag och förstår ingenting. Frågar om det är någon fara och de som är kvar i rummet lugnar mig och säger att det är det inte, hon behöver bara lite hjälp. Det känns som att jag blir sydd i en hel evighet och hela tiden väntar jag på att de ska komma tillbaka med henne, men det gör de inte. Precis när jag är färdig kommer Björn tillbaka och berättar lite, sedan blir jag skjutsad till avd. 56, barnintensivavdelningen, och får äntligen träffa henne. Då kommer tårarna. Min fina lilla flicka fast med massa slangar till höger och vänster. Personalen där berättar lite mer. Förutom att hjärtljuden blev farligt låga under krystningen så har hon också svalt mekonium (bajs). Det i sig är ju inget ovanligt, men nu fanns det ju inget fostervatten kvar så hon har alltså svalt rent bajs. De fick därför suga ur både genom näsa och mun samt pumpa in vätska ner i magen och suga upp det igen. Hon andas själv men har lite svårt med syresättningen så det får hon hjälp med. Hon har också fått en sond insatt samt dropp eftersom hennes blodsocker är för lågt och det därför blir extra viktigt att hon får i sig mat redan från start. I övrigt har hon elektroder lite överallt på kroppen och hon blir stucken både här och där. Det är inte roligt att se sin nyfödda bebis bli stucken gång på gång i huvudet.

Vid 15.30 får jag hålla i henne för första gången. Underbar känsla även om det känns underligt att mitt barn är kopplad till alla dessa övervakningsmaskiner. Underligt men samtidigt tryggt.

Vi är inskrivna på avd. 56 i tre dagar, men redan dagen efter hon föddes får vi ha henne inne på rummet. Då klarar hon att syresätta sig bra och behöver bara ha sonden och droppet kvar. Så småningom plockas först droppet bort och sedan också sonden. Vilken befrielse.

Vår lilla flicka har fått namnet Emma. Hon vägde vid födseln 3894g och var 51cm lång. Helt perfekt och alldeles alldeles underbar!

♥ ♥ ♥

Slutnotis; ingenting blev som jag hade tänkt mig och som jag hade skrivit att jag önskade i min födelseplan, men jag är inte besviken eller missnöjd över det på något sätt. Jag är bara så otroligt otroligt tacksam för den fina, skickliga personal på förlossningen och avdelning 56. Barnmorksan som förlöste mig tittade in ett par gånger medan vi var inskrivna och varje gång påpekade hon vilken tur det var att vi kom in när vi kom. Hade detta hänt hemma hade vi inte haft någon Emma idag. Hemska tanke!